det jag kallar hem är en betonggrund med ett par väggar, några dörrar, fönster och ett brunt staket runtom.

de jag kallar mamma och pappa är två enkla människor. jag är jävligt glad att jag har dem. dom köper saker åt mig, ger mig mat, låter mig bo här hos dem.

de vet ingenting om vem jag egentligen är, tröstar mig inte när jag är ledsen. men jag älskar dem ändå.

en lillebror, tre stora. en liten katt. det är min familj.

min lillebror går mig på nerverna. han är jobbig, dryg, tigger verkligen om stryk. men jag skrattar ofta med honom.

min katt är en bitch, biter mig, morrar åt mig. men ibland vill han gosa i mitt knä.

mina tre storbrorsor är aldrig hemma, kommer ibland på besök. men dom pratar inte med mig.

vem som helst kan öppna ytterdörren och komma in. om dörren är låst kan man krossa ett fönster. jag är inte trygg här, men det är ändå den enda platsen där jag känner mig trygg.

mitt rum är det enda stället där jag är lugn. finns sorg i väggarna, lukten av blod hänger fortfarande kvar. men där är jag lugn.

det är ett äckligt hus, i ett äckligt kvarter, i en äcklig stad på en äcklig ö. allt är äcklig. sliskigt och obehagligt.

men här är jag trygg och lugn.

försov mig i morse och hann inte fixa mig alls. slängde på lite kläder och mascara och sen drog jag.

skolan var jobbig, fast helt okej.

efter skolan for jag till stan, träffade moa och wilma. åt massa mat. bra ina, bra..

sen drog vi ner till magique och provade jeans. max en person stod det på väggen i provrummet, men vi var tre.

köpte ett par fina ljusblå boyfriendfit. dom är nice.

sen chillade vi i biblioteket en timme. jag visade mina smygar-skills. bibliotikerierna blev sura.

nu är jag hemma. har ont i magen och mår illa, usch vill gå och spy eller något.

förresten så såg jag dig idag, utanför zko. såg du mig? du gick bara förbi.

tack för att du inte sa något, seriöst, tack. för om du sagt något skulle jag bara gråtit.

sist jag träffade dig skrek jag, och grät, och slog dig. tänker inte be om ursäkt för det, puss.