jag måste prata med dig, säger jag och tar tag i din hand. jag blir lite förvånad först, för du drar inte undan handen. den är varm och trygg, din hand, jag vill inte släppa den. jag drar med dig till en gräsplätt bakom några buskar. du tittar på mig, jag vet inte hur, men du tittar på mig. och jag blir knäsvag precis som alltid. jo alltså, säger jag, din tjej är otrogen. du nickar bara. idiot, säger jag, fatta att din tjej är otrogen. och så kommer wilma med en koskenkorva flaska i handen. och ful är hon också, skriker hon i ditt ansikte. du tittar knappt på henne, utan du tittar på mig. väntar på att jag ska fortsätta.

fan vad lång du är, säger jag på tal om ingenting. jag räcker dig till bröstet.

det är du som är kort, ler du. det är liksom ingenting jag kan hjälpa, det är mina gener, mina föräldrar är korta och då blev jag också kort, säger jag och du skrattar. mina lemmar blir till spaghetti och wilma står bredvid mig och jag vet inte riktigt vad jag ska säga mera. du kan gå nu, om du vill säger jag och han nickar, ler och säger hejdå.

hejdå säger jag.